Jag tänkte på en sak nyss, som har fått mig att fundera om jag kanske är totalt överdrivet försiktig eller inte. Jag såg en eller flera faktiskt på min ”vännerlista” på Facebook hade delat ett inlägg från en person efterlyste en ungdom. Denna ungdom hade rymt från ett HVB hem.

Det brukar synas dessa typer av efterlysningar, många säkert äkta osv. Men jag delar och sprider aldrig dessa inlägg. Jo kan göra det om jag verkligen känner personen som sökes, eller den som söker. Eller verkligen känner en som känner familjen och säkert är insatt i vad som sker. Så man verkligen vet vad det handlar om.

Det finns antagligen anledningar till att barnet är på HVB, är man då inte insatt i bakgrunden till barnet, eller familjeförhållanden och allmänt orsaken till att barnet är på HVB-hem. Kan vara så att barnet behöver själv hjälp pga egna problem, eller som många av barnen placeras i dessa hem också därför att vissa familjeförhållande inte är bra.

Är det så att det hänvisas bara till att man ska kontakta polisen, då kan jag ibland acceptera att dela efterlysningen. Men sällan för som utomstående vet du inte om exempelvis ”föräldern” får ha kontakt med barnet. Eller oavsett om det är en vuxen som är borta. Även om man själv kanske tänker, har man information kan man kontakta polisen direkt.

Ja, men alla kanske inte tänker så. Många kanske kontaktar föräldern i god tro om vart barnet är, och föräldern faktiskt inte får ha kontakt med barnet? Ofta står det typ ”ring mig på… telefonnummer” sedan hänvisning till polisen. Rent allmänt finns många som kanske ringer första bästa nummer.

Har man otur så kanske inte den föräldern är lämplig att hitta barnet, kanske rent utsagt kanske inte får ha kontakt med barnet. Eller andra i dess omgivning kanske inte ska hitta barnet eller personen. Det har till och med varit tillfällen när personer som har sökt efter någon annan person, så har det visat sig att personen haft skyddad identitet, och har på det sättet via social media blivit funna.

Hur bra gärna jag än skulle vilja kunna bara skaka av mig  så vågar jag aldrig dela efterlysningar som privata personer skriver. Det enda jag vågar dela är de officiella från polis, media (tv tidningar) missing people osv.

Jag är alltså väldigt kluven inför dessa delningar, och folk verkar vara väldigt villiga och dela dessa efterlysningar, men då har vi också ett faktum att det är folk med skyddade identitet som faktiskt har blivit funna pga av social media, där ”anhöriga” söker sin försvunna, dotter, son, eller vän eller vad som helst tillsammans med någon historia att de är försvunna, och folk som är allt för godtrogna och inte tänker till, delar inläggen. Vilket ger konsekvensen att någon känner igen personen och säger vart de är.