Att kommuner tänker på ekonomin när det gäller måltiderna som serveras är ju så klart nödvändigt. Men vart går gränsen till ekonomin och att tänja på gränserna att servera lämplig eller olämpliga livsmedel? Ska man tänja så mycket på det ekonomiska och då servera det absolut billigaste och låta det resulteras i att det som serveras kanske inte alla gånger är lämplig kost. Bara för att det är billigaste så ser man genom fingrarna?

Som kock, i mitt fall som självgående kock, alltså kan sköta köken själv, så ingår det ofta att jag måste göra inköp också, då det ingår i arbetsuppgiften. Tyvärr är det några gånger man kollar på vad som köps in köket av den ordinarie anställda, så kliar man sig i huvudet några gånger vad det är vederbörande tänker med. Flera gånger man står lite förvirrande. Man tänker ”hur har denna tänkt?”

Det är en budget att jobba med, och det finns gränser vad man kan beställa och vilken kostnad det får ha, men vart går gränsen? Man ska tänka ekonomiskt. Ja, men samtidigt så ska det som serveras till barnen på förskolan vara lämplig, näringsrik och nyttig mat. Så det du kan göra som ansvarig kock är prioritera och fördela.

Borde inte gränsen gå när det sträcker sig så långt att livsmedlen serveras inte är lämpliga?

Tyvärr så har man själv märkt, där fast anställa kockar, som man då utgår ifrån att de borde ha rätt kunskap, de är ”rädda” servera för fett (och ja fett är inte bra), de köper då inte ens in mellanmjölk på ca 1.5% fett, för det är så farligt, utan kör då med lättmjölk, och de må så vara, men det är faktiskt mindre näringsrikt, det som gör det hela förvirrande är att denna anställda samtidigt står och köper in ett smörgåssmör, som är på 70 % fett, Varav detta fettet är gjort på kokosfett, och palmfett. Vilket är växt, ja. Men detta är mättat fett.

Mättat fett finns i exempelvis animaliska livsmedel, där av också mjölk och fil. Ja, men det är faktiskt skillnad på en fettmängd från till och med 3 % mjölk och det smör som vederbörande har köpte in för att det är billigt och då innehåller 70 % fett, som då är kokos och palmfett.

Här står en så kallade kock som inte ens vill servera vanlig röd mjölk på 3 % fett. Köken får köpa in til och med rödmjölk på 3% (men i alla fall mellanmjölk på 1.5%), men vill alltså inte servera fetare mjölk, men står och köper in 70% smör med kokos och palm, för det smöret är billigare. Samtidigt används fet grädde när man ska göra sås, soppa eller grytor, för att barnen ska få i sig fett.

Hälsomässiga borde logiken vara att sänk på smörets olämpliga fetter på 70 %. Och servera bättre mjölk i stället. Och kanske använd den lite magrare matlagningsgrädde.

Till historien hör också till att detta smör (detta men kokos och palmfett) klassas ju som vegansk, tack vare den är ju helt mjölkfri. Använder där av detta billigare smör allmänt till alla trots att förskolan faktiskt bara har två barn som var mjölkproteinallergiker. Tillika ingen vegan. Så är väl illa nog om två ”tvingas” äta 70 % mättat fett, än att samtliga barn ska äta något som man egentligen inte borde äta överhuvudtaget.

Kan någon för mig förklara vad gränsen går med att tänka ekonomisk när det kommer till vissa livsmedel? Menar var är logiken, vill inte servera ens mellanmjölk, men väljer ett 70 % smör på mättat fett. Väljer dessutom laktosfri mjölk och mjölkfria alternativ i lite större mängd, trots att det är bara två mjölkproteinallergiker och ingen som inte tål laktos.

Detta är lite av de där ”slå i huvudet i en tegelvägg situation”..  Där kommunen ska servera bra, näringsrik- och nyttig mat. Men kommunen sätter inte av de ekonomiska behoven för köken, så det genas och blir i alla fall livsmedel som inte borde få existera.