Jag sitter och läser en krönika från Expressen. Rubriken får mig redan att haja till, “På Alnön kom mitt förflutna ikapp mig”, sedan med den lilla underrubriken “Hit hör jag, här kan jag inte stanna” krönikan är skriven av Lyra Eriksson Lindbäck (Länk till krönikan)

Jag spenderar mina dagar i Sundsvall så det är typ av hemmaplan för mig, därför reagerade jag på “Alnön..” Det är en ö utanför Sundsvalls kust.

Huvudsaken för krönikan är Utav Alnöns historia och den tiden då sågverket och timret var huvudsysslan på ön. Alltså krönikan är faktiskt skrattretande. Hon målar upp ön som baksidan själv, och enda målet var att ta sig in till staden för det var där livet skedde, där de händer grejer, där saker och ting existerade… typ så. Så får man känslan av krönikan. Jag skrattar åt hela krönikan faktiskt.


Dels så utelämnar hon väldigt många avgörande detaljer, så som årtal från när hon bodde där, och när saker och ting i artikeln verkligen skedde.

För det första krönikören på Expressen.se Lyra är född 1990, alltså hon är “bara” 36 år gammal. När hon skriver om sin hemort kan man tro att hon är född på 50 talet, alltså att hon kanske är 50 – 70 år gammal idag. Samtliga viktiga åtal för att ge en trovärdig bild över Alnön när hon växte upp är rejält bortsållade, hade artikeln varit menad som en resa i tiden rent allmänt där ge en historisk artikel då hade det varit en annan sak, men här utelämnas årtal, och faktiskt klargörande, och att artikeln förklaras, “ Under sommaren återvänder författare och medarbetare på Expressen Kultur till städerna de kallar hemma. “ Gör hennes krönika ännu mer konstig.

Grejen är den att hon skriver, jag citerar “…där jag i högstadiet säkert tillbringade hela veckor av sammanlagd livstid, i väntan på att få resa till mitt riktiga liv inne i stan. “

Ursäkta bruden, du är född på 1990, du är 5-6 år yngre än mig. Faktumet är att Alnön ÄR en del av Sundsvall, Alnön är ingen egen kommun eller något, utan är en ö utanför Sundsvalls kust och som sträcker sig upp i höjd med Timrå. 

Den har en förbindelse med Sundsvalls fastland via en bro och den är bara lite över 1 kilometer lång, EN KILOMETER. Du går på det avståndet, tar i snitt kanske 15 minuter, lite mer om du drar benen efter dig. Gå den sträckan och du är på fast mark. 

Faktum är att bron är inte heller ett direkt nybygge. Bron stod klar 1964, alltså långt innan denna brud ens var född. Dessutom ingår Alnön i Sundsvalls stads kollektivtrafik som en helt vanlig innerstadsbuss, linje 1 om jag minns rätt. Busstrafiken började gå redan då bron var byggd, så bussförbindelsen är inget nytt. Hon får i krönikan att låta livet på ön var en vardag i svart vitt och utan förbindelse med omvärlden. Jag säger bara det, Mamma Mia.

Det är en rolig krönika att hon återberättar om sågverket och timmer historien, men faktum är att i sig har inte det livet påverkat henne, hon har inte själv levt det livet, livet med sågverk var över innan hon ens var född, det är Alnöns historia, Ja, men inte hennes historia i sin hemstad, Sundsvall. Men återigen, i sin krönika, återger hon inga årtal för att verkligen klargöra Alnö´s historia. Faktumet är att det sista sågverket lades ner 1963. Alltså, sista sågverket lades ner innan ens bron var färdigbyggd, och där av också lades ner långt innan hon ens föddes 1990.

Jag vet inte riktigt vad hon vill förmedla med sin krönika, hon skriver om en hembygd som faktiskt inte överensstämmer med det som faktiskt var hennes hem, och är det menat som en historisk resa, så har den jävligt stora luckor och redovisande i historien angående årtal, vilket är det viktigaste att redovisa historia, årtal.