Jag kan hålla med om att man borde kunna skämt om det mesta, att oavsett vad det gäller så ska man se skillnad på humor och verklighet. Men samtidigt, så finns det något säger tvärt om hos mig, i all humor måste det väl ändå finnas en gräns? Så klart så finns det skämt och humor som alla människor skrattar åt medan vissa skrattar inte, det är tycke och smak. Alltså vad personer har för sorts humor.

Men förutom den delen, så för mig så har jag svårt att verkligen ta till mig av en så kallade humor som spelar på personer och deras sjukdomar. Jag tycker det är osmakligt rent utsagt. Jag kan köpa den typen av humor om en karaktär är en del en större story, alltså låt oss säga ett klipp/film/scen där rollen är en karaktär och själva sjukdomen inte är liksom huvudfokusen. För då är det frågan om att det är en karaktär.

Ett exempel på sistnämnda så kan man ta ”Terese i kassa ett” , det avsnitten där Clas Månsson spelar en gammal gubbe.  För det första gör Clas rollen förbaskat bra, men där är ett exempel på en karaktär där fokusen ligger på ett poäng med Terese i kassan, hur och vad personalen får genomgå. Clas gör alltså en roll i en del av flera och i en situation. Där hans sjukdom, exempelvis demens, skapar en situation för Terese.

Där ligger inte huvudfokuset enbart på den karaktären med demens. Slutpoängen är ju att Terese förlorar i situationen mot kunden, i detta fall spelades av Clas. För ska man anse dessa situationer inte heller får förekomma i humor, då ska man inte få använda några karaktärer med vissa sjukdoms- särdrag i några filmer eller tv-serier heller.

Så det håller ju inte, utan jag personligen anser gränsen går vid den andra situationen är scener och klipp fokuseras enbart på karaktären och skämtar och bygger humorn just på specifika personen och dess humor. Där skämtet sitter personen och sjukdomen. Personer som tycker det är kul att göra humorinlägg om en sjukdom, har de överhuvudtaget själv upplevt sjukdomen nära?

Att skämta om en sjukdom exempelvis som totalt förändrar en människa, viss det kan vara en del ”komiska” situationer och komma en del grodor från dem med demens som man som anhörig delvis faktiskt kan skratta åt. Men tyvärr så medför sjukdomen så mycket annat som faktiskt inte är något att skratta åt. Kanske många tro det bara är gamla damer och gubbar blivit söta och förvirrade. Men det handlar om mycket mer.

För det första, vissa får problem med hälsan och bara att få i sig mat och näring kan vara en kamp. Vissa blir helt förvirrade och dessutom vissa kan bli arga. Det är en sjukdom som handlar om mer än lite minnesförlust. Det är en jobbig anhörigsjukdom också. Att vara anhörig, alltså närstående och dagligen kanske se en nära och kär person förändras och oftast vara långt ifrån så som man är van och se dem. Det sliter på en person och är väldigt jobbigt.

Detta gäller många sjukdomar… så hur kan man som person tycka det är kul att skämta om sjukdomar och måla sjukdomar som roliga och skratta åt situationer med sjukdomen i fokus? Har dessa personer överhuvudtaget själv upplevt sjukdomen på nära håll? Jag tror faktiskt att många inte skulle tycka det är så himla roligt. När det kanske ser sin absolut nära inte länge känner igen dem, där någon tynar bort mer och mer och som anhörig du kan inte göra någonting, än att se hur du förlorar den du älskar. Få skulle skratta om sjukdomen om de verkligen fick uppleva sjukdomen dagligen.