Jag tillhör en årskull med en fot från då vi inte var digitalt uppkopplade. Många som tillhör dem som vuxit upp med en digitalisering, men som då inte varit lika utbrett som idag. Nu för tiden är man nästan uppkopplad dygnet runt.

Skärmtid är på gott och ont. Finns bra saker, men en del baksidor också. Hur bra är det med den digitala uppkopplingen när det kommer till våra hjärnor att vara tvungen hantera den mängden människor och flöde?

I verkliga livet, ända sedan förskolan, så börjar våra hjärnor att skära ner på personer i vår omgivning, vilka vi vill vara nära och vilka vi vill ha i en yttrekrets och vissa kanske vi inte alls vill vara i närheten utav. Vissa småttingar blir bästisar för livet, vissa är helt okej med varandra, leker under dagarna där på förskolan medan vissa går inte alls ihop. Denna naturliga sortering fortsätter genom hela livet.

Du kanske skapar en liten bredare vänkrets om du kanske går med i den lokala klubben, men av alla där kanske inte kallas för en riktigt nära vän, utan några är som du kanske enbart skrattar lite med och delar ett intresse. En liten flytande vänskap.

När du växer upp, skaffar jobb. Är det en större arbetsplats, så är det knappast att du umgås med alla. Utan du träffas på jobbet allmänt snackar, accepterar varandra på jobbet, men det stannar vid det. Vissa umgås inte alls privat med någon av dem. Precis som från förskolan så skär du ner på vilka och hur många du vill ha i din omgivning.

Du sorterar ut när du vill prata och vad du vill höra vad från vilka personer, du sorterar ut vilka eller vilken du vill gå en pubrunda med, gå på bio eller ta en fika med. När, var och hur, du väljer, när och med vem du vill lyssna, skratta och gråta med.

Hjärnas automatiska mekanism. Många vill inte prata med vissa kollegor om vissa saker i personalrummet, din hjärna säger till dig att lägga dövörat till. Samma sak gäller om du sitter på bussen. Du ger dig inte in i diskussioner och bryr dig inte om m vad andra där på bussen pratar om och har för åsikter. Vad de där främlingarna säger rinner av dig som vatten på en gås.

Men när det kommer till den digitala världen, existerar inte just den där gåsen. Den här gåsen är dyngsur av en flod, inte droppar, utan en hel flod! Vi har så kallade vänner i listor, som vi i verkligheten inte skulle bry oss om vad de ätit, eller om de har stukat sin tå.

Vi står så långt ifrån dem så vi vet inte ens, eller knappt, vart de bor. Bittra verkligheten är också, skulle de lämna jordelivet så har vi ingen själslig koppling till dem. Vi ser en massa tyckande och berättande som vi ute i verkligheten bara skulle sopa under mattan. Framför allt det som sägs i kommentarsfälten.  

Det kan omöjligt vara bra för vårt välmående, att utsätta våra hjärnor som sedan urminnes tider ska sålla ur intryck för att vi ska må bra. För att i dagsläget ”utsätta” våra hjärnor genom ett konstant flöde av människor som vi normalt sätt inte skulle ha i vår närhet.

Skulle vi människor inte säkert må bättre om vi levde vårt digitala liv på samma sätt som vi gör med vårt verkliga liv?