Vi är ett samhälle som är fyllt utav medborgare i alla dess olika ålder, åldringar, äldre, medelålders, ungdomar, yngre och barn. Vi är också ett samhälle där varje enskild individ bidrar med skattepengar till samhället, där skatten ska gå till användbara ändamål i samhället där medborgarna ska kunna ta del av, dra nytta av.

Detta bidrar till att vi i Sverige (precis som andra länder i andra delar av världen, framför allt i europa) har ett viss typ av skyddsnät, oavsett hur mycket vi träter på sjukvården, så har vi ändå en sjukvård i Sverige, och det behöver inte kosta skjortan för att uppsöka en hälsocentral, visst vi har långa vårdköer och man spottar och fräser på mycket, men trots det så har vi det rätt bra i Sverige ändå. Vi har andra skyddsnät där skatten hjälper till att finnansiera maten på kommunen, i äldreboende, på skolor osv. vi har ett skyddsnät som finns för att skydda oss när vi bli sjukskrivna, vi har rätt till semester, osv. Det finns mycket vi kan fortsätta med som exempel

Men nu, en sak jag faktiskt märks saknad.

Nyligen så avled min mamma, den 26.e Mars. Räddningen i all sorg är att pappa inte är ensam, och jag är inte ensam, vi har varandra. Men i det här får det mig att fundera på de stackar äldre personerna som faktiskt bli ensam, och de är verkligen ensam. Vad har dessa personer för skyddsnät som fångar upp dem?

Självfallet, så finns det terapi, det finns stöd hos prästen och kyrkan osv. Men många äldre som kanske inte är i relation till våran herre, vill kanske inte gå och prata med en präst. Vad är poängen att prata med en präst om du resten av tiden, innan förlusten knappt satt din fot i en kyrka eller knappt sagt hej till en präst? Vad återstår då för hjälp och stöd?

Och just det stödet är väl kanske det lättaste, terapin, sorgearbetet, men hur blir det med en fungerande vardag. Många äldre, låt oss säga från pensionsåldern och uppåt lever oftast inte samma liv som en som är under pension, och yngre. Ju äldre du blir har du kanske inte samma umgängeskrets, du har inte den där vardagshjälpen och stödet per automatik.

När yngre kanske förlorar en nära anhörig så har den person kanske fortfarande ett jobb där vardagen kan fortsätta och personen har där per automatik ett umgänge, kanske har hobbies och vänner där omkring osv. Medan en äldre minskar oftast umgängeskretsen med åren, sina egna familjemedlemmar kanske har lämnat jordelivet en efter en, är fortfarande inte aktiv i jobb, och inte heller idrottsklubb m.m. Det är väldigt lätt att den äldre bli ensam i sin sorg och då faktiskt börjar falla in i dåligt mönster pga tappar rutiner till en vardag.

Vilka skyddsnät finns tillgängliga för de äldre i sådana tillfällen? Skulle nästan säga inget, inget per automatik där går in, låt oss säga Socialstyrelsen kan per automatik gå ut med att sätta in resurser för den äldre som hamnar i ensamhet pga av sin partner går bort. Borde det inte finnas ett system som klickar igång direkt n är skatteverket mottar informationen om avliden person att personen har en nära anhörig, som då blir och leva ensamhet.

Denna automatiska information ska ju gå ut till några eller någon som inte är knuten till någon kyrka, det ska vara helt religionsfritt stöd och åtgärder i vardagen?